Ett utav de mer personligare inläggen på bloggen, men ibland behöver man en outlet, och detta har ju på något sätt blivit mitt sätt att förmedla de känslor och de saker som jag lever med dagligen…..
Jag är utan tvekan en ganska enkel person som gillar det mesta och försöker testa ganska mycket olika saker.
Jag har väll accepterat att man gillar vissa saker och andra saker gillar man inte alls. Det betyder dock inte att jag avstår från dem helt. Ibland kan det vara sällskap, en uppoffring som är värd att göra, eller ren nyfikenhet som driver mig.
Jag brukar alltid sätta väldigt höga mål, och ofta är det otroligt svårt att nå upp till dem. Vissa klarar jag, men andra inte. Problemet är att jag hela tiden strävar mot något bättre och något större än det jag har idag. Ibland kanske man måste se sig om och inse hur bra vissa saker är. Som tur vad har jag mycket vänner som tar ner mig på jorden och beströr mig med all den kärlek och lojalitet som vi alla delar. Ett gott gäng som följt mig runt jorden och som alltid finns där när det blåser storm på haven. Jag tackar er alldeles för sällan, och jag förmedlar inte alltid min uppskattning på bästa sätt. Dock ska ni veta att jag uppskattar er mer än vad jag någonsin kan förmedla varken här eller IRL.
Jag slutat bry mig om vad folk tycker och tänker om mig. Jag är den jag är, jag gillar det jag gillar, och jag säger vad jag tycker om och inte tycker om. Många uppfattar mig som hård och kantig när det kommer till sådant, men jag är varje fall ärlig om vad jag tycker. Vissa saker förtjänar inte ens min tid, så då lägger jag ingen tid på dem. Kan ni som läsare säga att ni är det?
Dock funderar jag ofta på vad man offrar, vad man lägger åt sidan för att göra det man vill och för att nå sina mål. Vad är det som driver en att skjuta saker åt sidan, fokusera blint på vissa saker och ge allt? Ska man försöka anpassa sig och hitta ett ”mellanläge” eller ska man vara helt fokuserad hela tiden. Det går väll inte? Eller gör det det? Och vad får man för isolerat liv i sådant fall?
Jag är van efter flera år utomlands att vara ensam. Jag reser mycket ensam, jag spenderar ofta 5 kvällar i veckan ensam. Jag tänker en jävla massa på olika saker och planerar antingen vardag, mat, träning eller andra delar utav mitt liv när jag är ensam. Ibland så får dock inte alla tankar plats i balken, och då kan det vara bra att dela med sig.
Jag har helt enkelt sjukt svårt att bestämma mig för en balans och motivera den för mig själv när jag vill så mycket och dessutom är fullt medveten om vad som krävs för att uppnå detta. Det gäller inte bara träning och fysik, utan allt som jag tar mig för.
Har andra samma problem och hur hanterar ni det? Vad är gott nog? Vart ska man dra gränsen? Ibland bubblar ju bara allt över!
Hör gärna av er genom kommentarer eller via mail/facebook/sms/IRL. De flesta som läser bloggen vet hur de ska få tag i mig =)
Jag önskar alla läsare en trevlig kväll!
// Kaptenen
